Filantroperna blir fler?

Sitter hemma i soffan och titta på det hundrade avsnittet av Extreme Makeover - Home edition. Oavsett vad jag tycker om USA och den amerikanska drömmen beundrar jag dem för deras välgörenhetsinsatser och hur naturligt de verkar komma. I detta avsnitt ser man tillbaka på tidigare familjer som fått nya hus, och just denna familjen tog över systerns barn då de (för mig okänd anledning) gick ur tiden, trots att de själva redan hade flera barn. Nu blev de en ny familj på åtta barn och ett nionde på väg, men de tvekade aldrig. Inte heller verkar de som hjälper till att bygga det nya huset tveka på att hjälpa till och slita som djur dag som natt. Man måste liksom beundra dem.

Jag tror att det är en kultur vi har gått miste om i Sverige, spontant beskyller jag folkhemmet, möjligtvis också Jantelagen. Under min uppväxt har jag fått lära mig att sköt dig själv och låt andra sköta sitt. Givetvis är det inget varken jag eller någon annan följer till punkt och pricka då de allra flesta inte skulle blinka över att hjälpa en vän i nöd. Följden av det blir ju att man bara förväntas ställa upp på just de som står en nära. Många människor har inte så många så nära vilket gör att det blir en större insats att hjälpa, vilket kanske får människor att backa.

Jag undrar hur Sverige skulle vara om vi hade en annan inställning till välgörenhet, både att ge och ta emot. Skulle vi kunna rädda flera från missbruk? Skulle de finnas färre hemlösa? Färre barn som mår dåligt och skär sig?

DN rapporterade i december att svenskar slår rekord i att skänka pengar till välgörenhet, detta trots finanskrisen. Vi skänker massor med pengar till olika u-länder (genom Unicef och Rädda Barnen) och till olika stiftelser och fonder för att bekämpa olika sjukdomar. Det är trevlig läsning. Jag hoppas det är en ihållande trend och så tror jag att jag hoppas att svenskar kommer att bli mer öppna, både för att ge och ta emot välgörenhet.

Over and out.
- Selma
som faktiskt skänker pengar till Friends varje månad.